Att skära eller att töja

På senare tid har en ökning av töjningar skett. Inte bara öron töjs som aldrig förr utan även mer ovanliga saker som septum, labret, navlar och bröstvårtor ökar i storlekar. Att töja och sätta i smycken är en kamp i sig själv och ger möjlighet att använda smycken som är visuellt starka och vackra. Mer än en person har känt sig stolt när man sitter med sina stora pluggar i öronen, efter kanske åratal av slit och töjningar.

Dock så har det på senare tid även skett en ökning av att endera skära ett större hål från början eller använda en sk Dermal Punch för att komma upp i storlek snabbt och slippa det krångel som kan uppstå i samband med att man töjer kroppsvävnad.

Jag utropar mig inte som en expert på det här men skriver ner lite erfarenheter om hur kroppen kan reagera på både mig själv och på andra som har erfarenhet från båda metoder. Jag hoppas att något av det kan vara matnyttigt och få någon att tänka till innan man väljer vilket sätt man vill prova själv.

Anledningarna till varför en del skär eller använder en ”punch” är många. En del hävdar att vävnaden är lättare att töja efteråt, vilket faktiskt har en logisk grund; om hålet är större och läks fint, så finns det mer vävnad som lätt går att töja. Omvänt så kan det också vara svårare, mycket ärrvävnad i området gör området segt och oelastiskt.

Likaså brukar området som man skurit/punchat i se mer naturligt ut och verka slätare och inte lika spänd. Metoden kan spara in pengar för personer som önskar stora hål, men tack vare en snål budget inte har råd att köpa mängder av smycken till sina piercings.

En del människor vill bara spara tid och komma ikapp snabbt och man ser skära/punch som ett snabbt sätt att fort komma upp i storlek. Vad man dock ska stanna och fundera över är just att när man tillgriper den här typen av ingrepp, så blir det mycket svårare att ångra sig om man inte länge vill ha sina stora hål. Hålen har skurits upp och sedan läkt så att kroppen formats sig efter det smycke man haft i under läkningstiden, vilket gör att man skapat en permanent öppning genom kroppen, en sk fistel. För att stänga en sådan gång krävs plastikkirurgi. Om man istället valt att töja så kan tom ganska stora hål dra ihop sig så de knappt är märkbara. Riskerna är även mindre när man töjer, jämfört med att skära eller puncha. När man skär eller punchar kan man drabbas av infektioner, blodförlust och oftast mycket mera smärta än om man hade valt den långsamma metoden. Att skära eller puncha för att få drastiska resultat är kanske inte att rekommendera.

Ibland kan det dock vara en god idé att endera göra ett snitt för att underlätta vidare töjning, eller att puncha för att området är svårt att töja effektivt överhuvudtaget. Det ursprungliga hålet kanske sitter lite fel; lite för lågt, lite för nära kanterna eller helt enkelt för lite vävnad att börja med. Anledningen till att skära kan vara ett försök att kompensera endera för ens anatomi, eller för att försöka rätta till ett tidigare misstag eller felplacering. Alternativen vore annars under dessa omständigheter att låta piercingen läka ihop för att sedan göra om den på ett mera korrekt sätt, eller helt enkelt undvika området helt och hållet. Att skära har då använts som ett sätt för att få personer att uppnå storlekar som de annars aldrig skulle ha kunnat nå, eller som deras anatomi inte skulle ha mått bra av.

Det finns flera exempel på människor med små öronlober (undertecknad inkluderad) som har haft problem i samband med töjningar, som fått bra resultat genom att lägga ett snitt på ett sådant sätt att det tillåter mera vävnad för töjning, detta utan att anstränga den redan existerande huden. Tack vare den ökade ytan på hålets insida, så har det lett till en minskad irritation och ökad blodcirkulation på örats yttersida. Det är inget man ska göra lättsamt dock, men mer om det senare.

En del personer har även otroligt svårt att töja sina vanliga hål. Detta kan bero på ett antal olika anledningar, men i många fall så beror det på en riklig förekomst av ärrvävnad i området. Bland annat så kan hål som blivit ”skjutna” med en håltagningspistol vara notoriskt svårtöjda.Man kan ibland tom känna de hålen som en hård ”klump” inuti örat om man försiktig klämmer på öronsnibben. Att lägga ett litet snitt då som man sedan låter läka ifred, skulle tillåta att hålets insida skulle få mera volym och frilägga vävnad som är mer fri från hård ärrvävnad. Detta gör vävnaden lättare att töja, då den har högre elasticitet desto mindre ärrvävnad som återfinns i de läkta hålvägarna.

Att töja däremot innebär mindre risker, ger större möjligheter för att ångra sig och låter kroppen vänja sig långsamt. Det kräver tålamod, målmedvetenhet och uthållighet att nå slutresultatet, samtidigt som det också ger en möjligheten att testa och använda olika former av smycken medan man långsamt närmar sig slutmålet.

Det finns olika sätt att skära eller puncha. Detta är de fem vanligaste:

  • Skära ett hål och sedan använda en ledsticka för att töja det innan man sätter i smycket.
  • Skära ett hål och sedan sätta i smycket direkt.
  • Skära bort mellanväggen mellan två hål.
  • Skära ett snitt utifrån ett läkt hål.
  • Använda en sk Dermal Punch, ett instrument som används för att ta vävnadsprover ur lik, men av piercare används för att avlägsna en bit vävnad.

Låt oss ta en närmare titt på de olika metodernas fördelar och nackdelar.

  1. Att skära ett hål som sedan töjs med en ledsticka; detta sätt skulle tillåta att man sätter i ett smycke med relativt lite blödning och minimera storleken och svårigheten att göra hålet. Nackdelen är att man skapar en hel del spänning i huden och man får problemet att hålet vill fortsätta att klyva sig i snittriktningarna, detta gör att placeringen av snittet är viktigt. Man uppleva en hel del obehag i området om vävnaden svullnar, då det inte finns utrymme för sådant. Kroppen kan då hårt pressas mot smycket och försvåra läkningen.
  2. Skära ett hål och sätta i ett smycke direkt har gjorts under lång tid och är relativ lätt att utföra. Nackdelarna är att det kan blöda… mycket. Vävnaden kan blöda i minuter, till och med timmar och kan lätt småblöda om man kommer åt det igen. Det finns sedan två sätt man kan förfara sig; ett är att man har i ett smycke tills det är läkt, det andra är att man bär ett smycke under de första dagarna, men plockar sedan ut den och låter hålet läka ”tomt” vilket kan underlätta läkningstiden avsevärt, men samtidigt så måste man noga kontrollera att hålen inte sluter sig och eventuellt se till att hålet håller sig öppet medelst rengöring.
  3. Att skära bort en mellanvägg mellan två hål, i princip så blir det mindre ”hål” som är färsk sårvävnad, speciellt om de två hålen redan var töjda. Likaså minskar man risken att huden och vävnaden vill klyva sig i snittriktningarna, då ”ändarna” av snittet är de läkta hålen. Oftast är det även mindre obehag och spänningar i området och det läker snabbare då det nya hålet delvis består av ”läkt” vävnad. Nackdelen är att det kan vara svårt att hålla en fin hålform om man avlägsnar smycket som normalt sitter i, den kan se avlång eller på annat sätt avvikande ut.
  4. Skära ett snitt utifrån ett läkt hål, detta gör man exempelvis om man kanske redan har ett stort hål, men börjar få för tunna kanter, fått för svårt för att töja, eller vill minska trycket på exempelvis sk blowouts. Oftast så krävs inte så mycket för att underlätta väsentligt när man ska töja, men det är viktigt att snittet läggs korrekt, speciellt ifall örat redan har problem med blodcirkulation osv. Viktigt är också att man undviker att snittet läker ihop, då man helst inte bör töja i samband med att man frilagt mera vävnad, för att undvika tryck i sårkanten.
  5. Dermal punch är en kraftig, relativt destruktiv metod där man bokstavligen sliter bort vävnad, blodkärl och nerver och gör oftast mer skada än nytta. MEN, den har några stora fördelar; dels blir hålet cirkulärt, vilket hjälper kroppen med att sprida ut trycket från ett isatt smycke över hela sårytan istället för å snittets riktningar, dels så har de fördelen att de just tar bort den vävnaden som fanns där innan och därmed så underlättar det rejält för folk som till exempel vill ha stora hål i örats överkant eller vill ha ett stort hål i sin conch -områden som är svåra, obehagliga och kända för krångel att läka, då brosket är känslig för tryck. Att skära bort ett runt hål med en Dermal Punch kan då spara in både läkningstid och obehag, då det avlägsnar vävnaden som annars skulle kunnat hamna under tryck från smycket och åstadkomma en svår läkning. I likhet med punkt 2 så kan man tillgripa två läkningssätt; endera ha ett smycke i under hela läkningen, eller bara ha det i under initialläkningen och sedan avlägsna det. Man måste då se upp med att hålet inte sluter sig, speciellt om det är en conch som har blivit gjord på det här sättet

Oavsett tillvägagångssätt så bör man belysa området, om det är möjligt, som man tänker skära/puncha i och försöka identifiera blodkärl och liknande. Man bör även markera var man vill lägga snittet i förhållande till anatomin, att inte noggrant markera området kan leda till problem när man väl börjar, om det blöder kraftig så kan det bli svårt att med precision följa där man tänkt lägga snittet. Var beredd på att oavsett metod, så kan det blöda kraftigt och man bör kunna hantera det både fysiskt och psykiskt. Många personer kan reagera kraftig på en ymmig blödning. Noggrann ytrengöring av området och sterilisering av verktyg är ett måste. Pga att man skapar så mycket sårvävnad och ofta sätter i ett smycke som vävnaden sitter tätt intill är det svårt att effektivt kunna göra rent ordentligt, då kan risken annars vara att en stor infektion kan dyka upp. Både streptokocker och stafylokocker kan åstakomma obehagliga och svårläkta infektioner och komplikationer kan leda till ärrbildningar, som sedan är svåra att bli av med. Att skära är permanent, det är lättare att med plastikkirurgi försegla ett hål som är töjt än ett som är skuret, ännu svårare med ett som är punchat då vävnaden faktiskt är borttaget. Hålen saknar också elasticitet bakåt; de sjunker oftast ihop till den storleken de läkt runt och sedan inte krymper mycket mera.

Meningen med den här artikel är att bara försöka ge exempel, förslag och snabba förklaringar på detta förfarande. Man blir inte bra på det genom att plocka upp en skalpell och börja skära och sedan lära sig genom sina misstag. Att experimentera med denna form av ingrepp, utan att veta hur man ska bära sig åt är oansvarigt om man gör det på andra och farligt att utföra på sig själv. Jag avråder personer att försöka utan att först sätta sig in i riskerna och allt vad det innebär.