Leukocyter, kroppens vita blodkroppar

Vita blodkroppar och deras funktion i kroppen Vita blodkroppar och blodets genomströmning har många hört talas om när det gäller läkningstider och sådant, men väldigt lite har sagts om hur det fungerar, så jag har skrivit lite om de Vita blodkropparnas uppgift i kroppen och hur de fungerar. Vita blodkroppar (leukocyter) Leukocyter är bara på genomresa i kroppen, ingen av dem vistas där längre än ett par timmar, högst ett dygn. Det är en samling av olika typer av celler som skiljer sig från varandra på många sätt, både i form, storlek och funktion. Alla Leukocyter härstammar från benmärgen, även om vissa av dem lämnar benmärgen redan när de fortfarande håller på att utvecklas och mognar på andra håll i kroppen. En gemensam egenskap för de vita blodkropparna är att de på ett eller annat sätt ingår i kroppens infektionsförsvar. De är specialiserade på olika uppgifter och klassificeras därefter, totalt finns det fyra stora grupper inom leukocyter. Granulocyter Drygt hälften av alla vita blodkroppar är sk Granulocyter (korniga celler) inne i dessa celler finns stora eller små korn, sk Granulae, vilket kan ses tydligt med ett mikroskop. Dessa små korn är behållare som är fyllda med olika sorters aktiva substanser, bland annat enzymer som kan bryta ner och förstöra andra celler om de sprutas in. Dessa vita blodkroppar föds till uppdraget att försvara kroppen mot infektioner och vistas bara några få timmar i blodomloppet. Deras egentliga bestämelse är de olika vävnadstyperna, det är i dessa de agerar som städpatruller och håller rent från främmande organismer, som till exempel bakterier. Inom granulocyter så finns det tre typer och deras verksamhet skiljer sig åt, deras grupptillhörighet är endera neutrofila, eusinofila eller basofila. Neutrofila granulocyter Finns i frontlinjen för kroppens immunförsvar. Deras uppgift är att förgöra inkräktare genom att ”äta upp” (fagocytera, inkapsla) dessa. Neutrofilerna patrullerar blodet under de första timmarna av sin livstid och griper in om de behövs. Neutrofilernas fiender är främmande mikroorganismer, endotoxiner (bakteriegifter) eller vilsekomna celler från kroppen. Blir fienderna för många så kan en stor mängd neutrofiler lösgöras i kroppen, dessa finns vilande i benmärgen och kan snabbt utsöndras i akuta situationer. Eosinofila granulocyter Förekommer också först och främst i samband med blodbanan. Liksom neutrofilerna bekämpar de inkräktare via direktkontakt genom att inkapsla och lösa upp det främmande ämnet, eller förgöra det på kemisk väg genom att släppa lös sina kemiska enzymer. I likhet med de andra granulocyterna så lockas även eosinofila granulocyter till infekterade eller inflammerade sår, där de kan lämna blodkärlet och flockas i den angripna vävnaden. Basofila granulocyter Har i sina stora, blåsvarta korn ämnet Histamin, som de utsöndrar i mängd vid bla vissa former av allergier. Basofilernas exakta funktion håller fortfarande på att utforskas och är i stor del höljd i dunkel. Monocyter Deras funktion är att som de andra leukocyterna att ”äta” upp främmande organismer, men den börjar inte med detta förrän...

Läs mer

Blodet och dess funktion i kroppen

Blodets funktioner Alla vet från skolan att blodet bär syret genom kroppen, men det reglerar många fler funktioner än så. Uttrycket: ”att ge blod är att ge liv” är träffande, dess betydelse är livsavgörande för vår överlevnad och att det fungerar felfritt är grundläggande för vårat välbefinnande. Människan är en synnerligen komplicerad organism, uppbyggd av organ och vävnader som i sin tur alla består av en myriad celler. För att denna struktur inte ska falla sönder och samman och sluta fungera behövs ett samordnande system som ser till att de olika delarna samverkar och håller kontakt sinsemellan. Ett sådant system är vårt blod, dess arbetsuppgifter i kroppen är fler än vad jag ska behandla här, men jag ska ta upp de sju största: Blodet hjälper kroppen att andas. Utan blodets hjälp skulle våra celler inte kunna andas. Det är de röda blodkropparna som i sina lass av hemoglobinmolekyler transporterar syre från lungorna till varje enskild cell i kroppen. Syret utgör största delen av cellernas bränsle, utan det skulle deras ämnesomsättning avstanna helt, med döden som följd. Samtidigt som cellerna tar upp syre, lämnar de ifrån sig en av sina slaggprodukter, den skadliga gasen koldioxid till de röda blodkropparna som transporterar den vidare till lungorna. Där försvinner koldioxiden ur kroppen via utandningsluften. Blodet transporterar näring och för bort avfallsämnen som tas upp i olika delar av kroppen. Först och främst sker det med näringsämnen från födan. De kommer in i blodet via tunntarmen i sönderdelad form eller mellanprodukter, substanser som maten bryts ner till vid matsmältning. Men de olika substanserna kan hamna i blodet via andra organ också. Den som röker blandar sitt blod med nikotin och tjära genom upptag genom lungorna. Den som smörjer sig med salvor och liknande överför verksamma ämnen till blodet via huden. Restprodukter från cellernas ämnesomsättning tas också om hand av blodet. Ämnen som kroppen vill bli av med dumpas via blodet i tarmarna, njurarna, lungorna eller förs till huden. Där utsöndras de eller bryts ner. Blodet hjälper din ”personkemi” på traven. Eftersom de flesta av våra livsprocesser är kemiska reaktioner som äger rum i vattenlösningar, är det viktigt att dessa reaktioner får ske så ostört som möjligt, i dessa förlopp deltar alltid vätejoner och hydroxyljoner (elektrisk laddade molekyler som utgörs av en väte och en syreatom). Mängden väte respektive hydroxyljoner som bildas bestämmer surhetsgraden i en lösning (eller dess ph, som är ett mått på koncentrationen av vätejoner per volymenhet). Våra livsprocesser kräver att Ph i den omgivning där den kemiska reaktionen äger rum håller sig på en given nivå. Detta föruttsätter att reaktionen sker i en sk buffertlösning, ett system som innehåller både en ”bas” och en ”syra” på ett sådant sätt att dessa kan omhänderta överskott av sura respektive basiska komponenter och motverka förändringar i Ph. Kroppens viktigaste buffertlösning är blodet, det har en utmärkt buffertförmåga tack vare hemoglobinets uppbyggnad och i...

Läs mer

Hudens funktioner

Kroppens hud är ett fantastiskt skydd, semi permeabel, som släpper ut svett och restprodukter och hjälper till att reglera vår temperatur så att vi inte blir nerkylda eller får värmeslag. Samtidigt hindrar den effektivt skadliga virus och bakterier från att tränga igenom och åstadkomma infektioner. När man utför en piercing så bryter man denna skyddsbarriär och tillåter skadliga bakterier och virus att kunna penetrera under kortare eller längre perioder. Det är därför mycket viktigt att man sköter sin piercing under läkningen. Torr hud är oftast lättare för bakterier att attackera. En del rengöringsmedel har en tendens att torka ut huden och därmed faktiskt underlätta för infektioner. Om huden börjar bli uttorkad kan den må bra av ett tunt lager återfuktande hudsalva och kanske ett byte av rengöringsmedel. Likaså kan huden bli irriterad av rengöringsmedel, speciellt de med antiseptiska egenskaper då dessa stör kroppens egna...

Läs mer

När kroppen stöter ifrån sig smycken

Migreringen är egentligen en naturlig reaktion för kroppen, men vid en piercing så är den reaktionen inte önskvärd. Att piercingen migrerar innebär i praktiken att kroppen vägrar acceptera det främmande föremålet (piercingsmycket) och försöker istället lösa upp/stöta ut det ur kroppen. Det kan även bero att en piercing gjorts på tok för ytlig och påverkar blodcirkulationen och hudens normala funktioner i en så stor utsträckning att de överliggande hudlagren börjar dö och smycket ramlar snart ut. Ibland kan en migrering stanna av sig själv. Ibland kan ett byte av smycke rädda en piercing, men många gånger så fortsätter det tills smycket slutligen görs kvitt ur hudytan. Det bästa är inte att vänta på att det ska gå så långt, utan att man tar ut den innan den ligger så ytligt att det finns risk att huden spricker upp. Dels så läker det ihop snyggare och blir mindre ärr, dels kan man snabbare försöka igen om man fortfarande vill göra den piercingen, man kan fortfarande få ett mycket bra resultat på det andra försöket. Att smycken migrerar är nämligen inte konsekvent, ibland händer det, ibland inte. Vissa piercings som navlar och ögonbryn kan migrera, likaså vissa mer ovanliga varianter. Din piercare bör ha informerat dig om det och om ungefär hur vanligt det är för den typ av piercing man tänkt sig innan ingreppet...

Läs mer

Hur bildas ett piercinghål?

Ett piercinghål i kroppen är en sk fistelgång, en fistel är per definition en ”ej normalt förekommande rörformad kanal” genom kroppsvävnaden. Oftast när man talar om en fistel så är det en sjuklig förändring som uppstår tillsammans med en kraftig infektion under hudytan, med en ansamligen av vätska, var och liknande, fisteln fungerar då som dränage (släpper ut) från infektionen när trycket i den blir för stort. Men fistlar kan också betecknas av kanaler som åstadkommits genom kirurgiska ingrepp eller piercing. När en piercing utförs och ett föremål sätts in i sårkanalen, så börjar läkningsarbetet genast, inom ett par timmar eller dagar så är sårytan täckt av ett rödaktigt, knottrig sk granulations-vävnad, alltså ett lager av koaguleratt blod och äggviteämnen, som täcker sårväggarna, invandrade vita blodkroppar och andra närbesläktade celler ansamlas också i området. Detta kan ibland vara det sårsekret som kommer ur piercing, som ibland misstolkas som var eller tecken på infektion, när det sipprar ut ur piercingens öppningar och oftast bildar som skorpor på piercingsmycket. Fina kärlgrenar börjar nu att växa in från omgivningen, denna vävnad ombildas i efterhand till en trådig bindvävnad, som har en tendens att skrumpna under läkningsprocessen och bildar ärrvävnad. Samtidigt börjar en riklig nybildning av epitelceller (vävnadceller) överhudenslager, den börjar sträcka sig från sårkanterna tills den sträcker sig ut över hela sårkanalen, och liknar i början en genomskinlig hinna, och allt eftersom hornomvandlas de ytligaste liggande cellerna, så att tunneln blir betäckt med en normal, om än tunnare hud. För att uppnå bästa resultat, så bör man tillgripa en bra och korrekt sårvård, som så lite som möjligt stör och påverkare kroppens egna läkningsprocess. Trots alla olika utlovande om rengöringsmedel som har starka antiseptiska egenskaper, så är det få som säkert kan döda bakterierna i ett sår, utan att skada och irritera de omkringliggande vävnaderna och därigenom försvåra läkningen och öka ärrbildningen. Man måste i regel överlåta åt kroppens eget immunförsvar (vita blodkroppar, antikroppar) att ta itu med bakterier och istället satsa på att försöka understödja kroppens läkning på annat sätt; genom att avlägsna restprodukter från läkningsprocesser, hålla det rent och luftigt, iaktta noggrann handhygien innan man ens är i närheten av piercingen. Använd bara rena tops och engångsartiklar och försök hålla såret torrt under läkningen (inte uttorkat, utan undvika att blöta ner det alltför...

Läs mer

Hur ont gör det?

Hur ont gör det? Vad kan jag förvänta mig? Hur ont en scarification gör är svårt att beskriva, en del tycker det är lindrigare obehag än vid en tatuering, andra tycker att det är det värsta de har gjort; För många är själva smärtan inte det största problemet utan snarare sätten som det utför på som är det värsta problemet, sedan tidig ålder har man arbetat upp en rädsla för vassa eller varma saker, och den kan vara det som hindrar många från att försöka sig på att skaffa sig en scarification. Rent smärtmässigt så är det oftast inte så farligt som de flesta tror, speciellt Brandings är överaskande ”lindrig” jämnfört med liknande ingrepp, då beröringen sker under bara en sekund, och det heta metallen bränner av smärreceptorer effektiv, vilket gör att man registrerar mycket mindre smärta än man annars skulle gjort, exempelvis om man jämnför med den tatuering. Efteråt så kan ett område vara ömt och kännas nästan som en solbränna ifall det är en Branding, då värme-strålningen spridit sig ut och påverkat omkringliggande vävnad, man kan uppleva en svidande, brännande känsla i huden. Ifall det är en cutting/skinpeel så är det oftast lite lindrigare, men även här så kommer området nog upplevas som svullet, det kan kännas varmt i området, och man kan oftast efter en dag eller så en skarp röd missfärgning runt alla sårkanter, ansamlingen av antikroppar och Leukocyter har börjat. Oavsett så börjar det oftast dra och stramma efter några dagar, då kroppen har nybildat lager av bindvävnad som nu börjar dra ihop sig och skrumpna, huden känns ofta stel och oelastisk, speciellt om det sitter på ett sådant ställe där huden oftast spänns kraftigt, som baksidan av underbenet eller vid kroppens böjveck (armbågar, knäveck, axlar). Läkningstid kan variera enormt beroende på placering, hur mycket man irriterar den, om den utsätts för slitage och flera andra faktorer, brandings tenderar att åldras och ljusna snabbare än en cutting, som oftast håller sin skärpa lite bättre och har tydligare kanter, mycket beror det på att skildnaden mellan den omkringliggande vävnaden och scarification är större vid en cutting än en branding, ärret som uppstår är mer definerat vid en cutting, och skarpt avslutande vid kanterna, medans vid en branding kan ha omkringliggande vävnadskada pga av värmestrålningen från själva ingreppet, ett sätt som vore värt att pröva vore att man efter en fullgjord branding kylde ner området med 15 graders varmt vatten, detta skulle förhindra en vidare spridning av värmestrålningen, men borde inte påverka resultatet i en negativ utsträckning, då sårytan redan har uppståt. En branding tar oftast lite längre att läka, delvis på grund av att brännskador är svårare för kroppen att reparera, delvis så går de oftast lite djupare än en cutting, som bara håller sig i de övre hudlagret. två veckor och uppåt är det vanligaste tidsrymden man pratar om, och det kan vara ganska...

Läs mer