Dermal anchor – saker som sticker upp ur huden

Transdermal, dermal anchors, skinn-divers, micro dermal, surface anchors; kärt barn har många namn men det beskriver samma sak, att man har lagt ett smycke under huden och bara en liten del utav själva smycket är synligt på huden, smycket är internt gängat och tillåter att man skruvar på en mängd olika framdelar.
Vanliga placeringar är under ögat, på bröstkorgens överdel, ovanför höften och på underarmarna; rent tekniskt kan man nästan ha dem vartsomhelst men områden som är lite stelar och inte rör på sig brukar funka bättre, exempelvis ansiktet överdel, bröstkorgen och stelare delare på underarmar, området som kommer konstant friktion, böjveck och liknande är sämre placeringar, konstant rörelse har en tendens få plattan under huden att ”såga” sönder omkringliggande vävnad och öka chansen för problem.

Iden i sig själv är inget nytt; steven haworth (www.stevehaworth.com) och Samppa von cyborg är två utövare som gjort liknande transdermala implantat i åratal, metoderna man dock använt har avskräckt alla utom de mest hängivna kroppsmodifierings entusiasterna, många attraheras utav tanken på dem men när man tittade närmare på det så ville man inte utsätta sig för de risker och lidande som det innebar att få dem insatta.

Den stora revolutionen kom dock 2006 då Patt Pruitt från custom steel body jewellery tog fram en prototyp för de första microdermala implantatet, som kunde läggas in utan att man behövde använda en skalpell, de har dock utvecklats i snabbt takt i och med att de började bli populära och man började får lite feedback med hur de skulle utformas, man glömmer gärna bort att de mest grundläggande piercingsmycken inte alls såg ut som de gör idag utan från början hade lite konstiga lösningar, exempelvis vanliga ballclosure ringar, standardringen för piercing, började med att kulan satt fast och man öppnade den genom att vrida den i sidled med tänger för att sedan stängas med samma metod.

De största nyheterna som plockats fram är olika längder på stammen som sträcker sig upp genom huden. Från början tillverkades de bara i en storlek, vilket gjorde att de funkade lite sämre på en del placeringar.
Den andra saken som utvecklades var plattornas utformning, den del som ska vila under huden, en dermal anchor har två delar här, dels en ”häl” vilket är dess korta bit och dels en ”fot” vilket är den längre biten som vilar under hudytan.
Vilken utforming som anses vara bäst finns det många uppfattningar om; man får alltid kompensera mellan två olika ytterligheter när man ska försöka finna den bästa lösningen.
På den ena sidan så är det hur stabilt man vill att de ska sitta under huden, på den andra sidan är det hur lätt man ska kunna sätta in dem.
Ett problem man märkte var att en dermal anchor har en tendens att ”ställa” sig upp ur hålet, att dess häl åkte upp på hudytan medans foten fortfarande satt kvar under hudytan, man löste det genom att förlänga hälen och även göra den lite bredare, det bästa vore att göra den lika lång på bägge sidorna, men då kommer man tillbaks till problemet att man inte lätt kan lägga ner implantatet utan istället får göra ett snitt vid sidan av där smycket ska vila och föra den under hudytan till dess placering, man har då kommit tillbaks till hur dessa typer av implantat gjordes från början.

Dermal anchor inte egentligen en piercing, utan snarare ett subkutant implantat.
En piercing per definition är något som penetrerar, går rakt igenom något medan dermal anchors sitter vilandes under hudytan, detta leder till att den får några egenheter som man normal inte har vid piercings och som inte alltid är uppenbara.

Merparten av de vanligaste sakerna som skiljer dem från piercing är följande:

  • De kan migrera och röra på sig, en dermal anchor läker aldrig så stabilt som en piercing gör, dess konstruktion och placering tillåter inte det, en speciell egenhet är att de kan vinkla sig i sidled och inte hålla sig i 90 graders vinkel mot huden, de är nämligen stabila åt de håll som plattan löper men inte åt sidorna, då den saknar stöd åt sidorna Vid behov kan man därför behöva tejpa dem för att få att implantatet ska lägga sig rätt, ibland i flera veckor i sträck, beroende på vart de sitter och hur mycket området rör på sig.
  • Hur lätt man byter smycket, med en dermal anchor är inte riktigt lika lätt som att byta kulor på exempelvis en läpp eller tungpiercing; vid en piercing kan man ta tag i smyckets andra ände för att få ett motstånd och därför lätt kan gänga av kulan, vid ett dermal anchor så kan man inte ta tag i smycket för att få ett motstånd mot kraften som uppstår när man försöker lossa gängningen, den tenderar istället skruva plattan obehagligt åt sidan under huden, för att enklare lossa dem finns specialverktyg, fortfarande kan det dock vara svårt att lossa på en kula som verkligen sitter hårt.
  • Man bör även vara försiktig när man försöker dra åt en dermal anchors platta eller kula, internt gängade smyckena är känsliga på de små tjocklekarna och drar man för hårt i dem så tenderar man att vrida av gängtappen nere i gängningen vilket är nästan omöjligt att avlägsna. Resultatet blir då att man måste avlägsna hela implantatet och sätta in ett nytt, vilket gör att vi kommer till nästa sak som inte är uppenbar.
  • Ångerfaktor och borttagning, en dermal anchor växer fast i kroppen; det är så den är konstruerat och så den fungerar, att ta bort den blir därmed mycket mer komplicerat än att ta bort exempelvis en läpp-piercing, där det är bara att skruva av en kula och avlägsna smycket, enkelt och smärtfritt.

Efter en dermal anchor gjorts och man placerat den under hudytan så läker kroppen upp ganska tätt inpå stavdelen och gör det svårt att ta ut den vägen; har den även hål i dess platta så kommer kroppen läka fast igenom dessa. Att få ut den kräver oftast hjälp utav en yrkesman, även om den stötts upp genom huden med dess ”häl” som det ibland händer har folk som försökt dra ut den märkt att den sitter riktigt hårt, trots att merparten redan är utanför kroppen.

Hur en piercare går tillväga beror lite på personens erfarenheter, lättaste sättet är dock att indentifiera vilket håll den kortast biten sitter åt, göra ett ca 2mm långt snitt i hudkanten och sedan lirka upp den delen, dra den rakt up så plattan botten ligger i 90 grader och försiktigt renskära botten från vävnad som håller fast implantatet, korrekt utfört så är det inte så obehagligt som det låter och man kan oftast använda lokalbedövning till det i form av bedövningssalvor.

Hur man sätter in dem är ganska enkelt egentligen, när de först dök upp så brukade man göra själva hålet i huden med hjälp av en kanyl som man satte ner rakt in i huden och sedan stack i sidled, nuförtiden märker man att det går bra mycket lättare med en sk biopsy verktyg istället, en Biopsy-verktyg ser ut som ett litet runt knivblad, ungefär som en utskärare för kakdeg, diametern på verktyget brukar ligga mellan 1.5-2.0mm, beroende på vilken form av dermal anchor som kommer att användas.
Man gör hålet först med biopsy-verktyget, först lyfter upp den omkringliggande huden från de underliggande lagren; detta är väldigt viktigt för även om biopsy-bladet är kort så sticker man rakt mot kroppens hudyta och vävnaden är elastisk; därför kan man nå mycket djupare än vad man kan tro är möjligt och komma åt större blod & nervbanor.
Efter hålet är gjort så tar man fram själva implantatet, normalt sett så har man skruvat fast den på en sk holding pin, vilket i grund och botten är en metallstav med en gängning i ena änden som går att skruva ner i implantatets interna gängning, detta tillåter piercaren att ha ett stadigt grepp i dermal anchor-implantatet.
Man för först in ”foten” i hålet, oftast så håller man den i en 90 graders vinkel rakt ner i hålet tills staven som senare ska sticka upp genom huden ligger längst med huden, sedan rättare man upp implantatet med holding pinnen och knycker ner ”hälen” i hålet, det brukar oftast bara ta ett par sekunder, men en del placeringar är segare än andra och man kan behöva dra lite i hålkanterna för att skapa en lite större öppning.
Varför man inte gör ett större hål med en gång är att oftast vill man arbeta med så små marginaler som möjligt, det kortar ner läkningstiden avsevärt och håller den lättare på plats.
Efter själva implantatet är nedlagt så sticker själva staven upp ur hudytan och dess platta ska ligga under hudlagret i ett plant läge, ibland behöver piercare justera en del här för att den ska vila bra under huden, det är inte speciellt obehagligt för när man väl kommit ner under huden då har man inte så mycket känslighet i vävnadslagren.
Nu skruvar man på smyckets överdel; i det flesta fall börjar med en rund, platt skiva men på en del placeringar så lämpar sig mer en ”healing pin” som val, för svullnaden som byggs upp under plattan kan höja upp implantatet under huden och rubba dess läge, när sedan svullnaden lägger sig så sticker det upp mer än man skulle önska, en healing pin blir istället som en förlängning utav stavdelen, i samma tjocklek vilket tillåter en svullnad att höja sig längst staven utan att börja trycka under en platta; nackdelen med en healing pin är att den tenderar att sticka upp 2-3mm, detta kan leda till att man lättare fastnar i den om placeringen exempelvis sitter under kläder eller på utsatta ställen.

Läkningsmässigt är de enkla att ha att göra med, dermal anchors läker oftast exemplariskt enkelt på 2-3 veckor eller så, det kan dock vara beroende från person till person och placeringen på smyckena.
Rengöringen mår det oftast bäst om man håller dem rena, torra och luftiga, så mycket som det går i alla fall för den första tiden är det dock att man tejpar över dem så de håller sig på rätt köl och inte rör på sig, man bör i alla fall ha dem ner tejpade den första veckan, det är viktigt att man inte hoppar över detta steg utan följer instruktionerna, vinklar sig implantatet så vill den snabbt sätta sig i det läget och kan vara svårt att åtgärda.
Man ska även efteråt vara försiktig med en dermal anchor, den vilar är en fickbildning under hudytan, en sk fistel och det kan lätt bli infektioner och varbildningar under hudytan, speciellt i samband med andra infektioner i kroppens, som t.ex förkylningar och influensa som gärna gör att hudens egnas bakteries ställer till bekymmer.
Om detta skulle inträffa rekommenderas det att man gör ett blötomslag med koksaltlösning under fem minuters tid, 2-3 gånger om dagen, koksaltlösning är lätt att tillverka hemma, det är bara 1tsk salt till 1/2l vatten som värms upp och sedan låter man det svalna; om det inte blir bättre på en vecka eller så bör man återvända till utövaren som gjorde det eller uppsöka en läkare.

Även om man haft den en tid bör man fortfarande hålla lite koll på dem, de har ibland en tendens att ”hälen” vill höja sig lite mera än ”foten” under hudytan, problem kan oftast lösas ganska lätt genom tejpning med lite hjälp av lite justering med en insertion pin, när man tejpar ner dem så måste man använda en kraftig tejp till det för att kunna åstadkomma tillräcklig mycket tryck, under de första dagarna kan man räkna med att det sipprar ut en del lymfvätska som bildar gulaktiga skorpor och den kan ömma ganska rejält, efter en tid kommer dock vävnaden under implantatet ge efter för trycket och låta den sjunka in igen, när detta resultat väl har uppnåtts kan man byta till en luftigare tejpning, men man bör inte hålla området öppen än, de vill gärna flytta sig igen ifall man släpper trycket för tidigt så för att vara på den säkra sidan så bör man gärna ha tejpningen iafall under ett par veckor till, för att den ska få tid att fixera sig.