Dermal punch

Att göra stora hål i kroppen är ingenting nytt, redan tidigt i piercingens barndom så fanns det pionjärer som testade att göra större hål i kroppen än vad som ansågs vara den ”normala” vid en piercing, jag själv piercade ett av mina öron med en 6mm nål som ett experiment i fördel-arna med att ha ett större hål som utgångspunkt för vidare töjning. Bland de flesta etniska grupper som praktiserar töjningar så gör man oftast hålen stora med hjälp av ett snitt och sedan trycker in pluggar som är fingertjocka som läkningssmycken.

Oavsett om man har gjort hålet med en tjockare nål eller skurit ett snitt så har bägge metoderna en sak gemensamt, man tar inte nämnvärt bort någon vävnad utan snarare skär/tvingar isär området, i töjningar i örats nederkant är det åtråvärt för det ger det mer vävnad kvar att töja med och ett mycket snyggare slutresultat.

Dermal punch kan man säga gör något helt annat, oftast använde man biopsy-verktyg för själva utförande, dessa används i normala fall för vävnadsprover och liknande men piercare använder dem för flera saker, bland annat för att göra lite större hål med en gång. Skillnaden är att en biopsy verktyget fungerar som ett runt litet knivblad och skär ett prydligt litet hål genom kroppen och plockar ut en liten vävnadsbit ur, den avlägsnar därmed vävnaden helt och hållet där smycket senare ska sitta.

Många tycker då att detta vore en genialisk lösning på deras töjningproblem i öronsnibben, man kan ju bara puncha i rätt storlek så har man sedan praktiskt löst allt och man kan sedan se lika tjusig ut som de andra coola pojkarna och flickorna utan att behöva vänta på någon försiktig och långsam töjning. Problemet är att metoden har sina nackdelar som inte man reflekterar över med en gång men låt oss påpeka ett par.

  1. Efter som egentligen tar bort en del vävnad så blir det mindre vävnad kvar att töja med, på mindre tjocklekar så kanske det inte tycks vara ett problem men när man kommer över 15mm så kan örat börja ta ”slut” och s.k. thin spots börjar dyka upp, vad man då menar är att örats ytterkant börjar tunnas ut och kan i värsta fall brista rakt av. Problemet är svårlöst när det väl upptäcks för det går knappast och låta det dra ihop sig och pierca om, vilket gör att vi kommer in på problem nr 2
  2. Ifall man punschar bort en bit vävnad så blir denna storlek hålets original punkt, ground zero, så att säga, vilket är frid och fröjd om man är nöjd och inte vill ta bort den. Problemet är att ibland så tröttnar man på att ha sina piercing och vill helst att den ska dra ihop sig så mycket som möjligt. Har man då tagit bort en del av vävnaden som skulle ha funnits där så kan det helt enkelt inte falla ihop så mycket som det skulle gjort om man hade töjt det på ett mer konventionellt sätt.

Så vad är egentligen dermal punch bra för? En del området på kroppen är notoriskt svårtöjda och många som försökt har haft mängder av problem, bland annat med ärrbildningar och svullnader, några exempel är helix, örats överdel och Conch, innerörats broskvägg. I sådana områden kan det mycket väl lämpa sig att utföra en dermal punch istället för en konventionell piercing med efterföljande töjning, både läkning och slutresultat funkar generellt mycket bättre än om skulle försökt sig på piercingen istället.

Ett annat användningsområde kan vara när man exempelvis försökt töja ett hål, men på grund av att det finns mängder av ärrvävnad så funkar det helt enkelt inte, man når en förhållandevis liten storlek och sedan är det stopp, hålen kan vara gamla men det är fortfarande förhårdnader som inte vill ge med sig och det enda sättet är att spräcka det för att få i en större storlek, vilket i sin tur leder till svullnad, sårighet, läkning och ännu mer ökad ärrvävnad vilket gör att nästa gång är det än mer svårt att töja. En lösning kan då vara att man helt enkelt tar bort hela det felande området och avlägsnar därmed ärrvävnaden, låter kroppen läka om såret med en finare läkningsprocess som ger mindre ärrvävnad och sedan börjar man töja det felfria hålet, resultatet brukar då bli helt annorlunda.

Sist men inte minst kan man använda en dermal punch för att ändra ett håls form ifall den blivit snett, många gånger märker man inte att piercingen var skev förrän man börjar komma upp i storlek då det oftast är försent att göra något åt det, genom att ta bort en liten del av hålets innerdel kan man frisera utseendet så att säga.

Hur man går till väga?

Vid en dermal punch går man tillväga på ett liknande sätt som vid en piercing, man rengör hudytan som man ska utföra punschningen på och markerar sedan hålets läge, vid en dermal punsch är förberedelserna än mer viktiga, för går det snett här så har man oftast inte möjligheten att låta det läka ihop för att sedan göra ett nytt försök, eftersom man faktiskt avlägsnat vävnaden från kroppen.
Piercare gör sedan själva ingreppet, vilket går ganska snabbt, verktygen är vassa och kroppen erbjuder inget större motstånd, oftast sätter man ett motstånd på andra sidan för att underlätta själva arbetet.
Själva verktyget finns i olika storlekar, allt från små 1.5mm som används förövrigt till sk dermal anchors till den största man normalt använder som ligger på 8mm.

En dermal punch kan blöda en del, vilket det finns flera olika metoder att hantera, en del låter det bara blöda och sluta utav sig själv, andra bränner insidan av hålet så man stoppar blodflödet genom kauterisering, sist men inte minst kan man stoppa med blodstillande vadd som appliceras direkt mot såröppningen.

Man kan endera låta såret läka öppet utan en plugg; bäst resultat är det på området som håller sig öppna utan problem, först och främst broskområdet i conch, helix eller näsvingens brosk, man bör dock hålla koll under läkningen och ev. se till att den inte faller ihop och läker fullständigt, hålet faller oftast ihop lite men man får en snabb läkning och det går snabbt att töja upp den, då brosket är avlägsnat inuti sårområdet.
Många sätter dock in en plugg med en gång, vilken typ av smycke man använder varierar men man bör undvika smycken som är gjorda av latex material, då kontakt med blodströmmen kan leda till att man börjar utveckla kontaktallergi mot latex. En tredje metod är att man börjar att ha i en plugg, låta den läka ett tag och sedan ta ut den och låta såret läka fullständigt utan något smycke i, den första och tredje metoden brukar minska chansen för att kanterna ärrar sig alltför mycket.

Skötsel liknar vanlig sårvård, ett område som är man just gjort en dermal punch bör man rent, torrt och luftigt, man ska helst inte blötlägga sårytan i onödan och inte rubba sårskorpor som sitter fast i såret utan låta det läka med så lite störningar som möjligt, onödigt pillande tenderar att förlänga läkningstiden och stimulera ärrbildning.
Korrekt utfört så brukar en dermal punch läka inom en månad eller så, ibland kan de dock ta längre tid, speciellt en helix då man oftast utsätter den för extra irritationer då man sover på dem.