Hur uppstår ett scarificationärr?

Ärr uppstår när en någotsånär utbredd skada på kroppens vävnad uppstår, och att det nybildade vävnaden som ersätter den förstörda ej får fullt samma karaktär som normal vävnad.

I allmänhet så består den nybildade vävnaden i stor utsträckning av så kallad bindvävnad (vävnad där cellerna ligger, med riklig mellansubstans) som fyller upp det hållet som uppståt, på det hela taget skiljer sig denna nya vävnad markant från omkringliggande, oskaddad vävnad.
Denna ersättningsvävnad kallas oftast för ärrvävnad och kan uppstå vart som helst på kroppen, både på inre organ, muskler och i hudens skikt.

Ärr som uppstår har en tendens att ”skrumpna” och dra ihop sig, detta gör att de får oftast en helt annat utseende än normal hud. I början är den täckande överhuden tunn och den underliggande vävnaden förhållandevis rik på blodkärl, som kroppen har nyskapat i bindvävnaden som uppståt, Ärret lyser därför rött mot den blekare huden i omgivningen, då blodkärlen lyser igenom hudlagren.
Så småningom bleknar ärret genom att överhuden blir tjockare, men framförallt sker detta genom att blodkärlen i den underliggande vävnaden minskar och övergår till en mer trådig, blodfattig struktur, som sedan allt eftersom drar sig samman.
Ärret blir med tiden ljusare med tiden, oftast mycket ljusare än den normala huden då ärrvävnaden saknar mycket av pigmenteringen som normalt finns där, ärrkanterna kan börja ”rynka” sig, allteftersom kroppen strävar efter att dra ihop ärrytan.

Hur kraftigt ett är blir beror först och främst beroende på hur stort hudområde som skadats, hur skadan har uppstått (skärsår, skrubbsår, rivsårs osv) om det infekteras, Ett irriterat sår skapar alltid mera ärrbildning än ett som fått läka ifred, ärrbildning minimeras om sårkanterna förs så nära varandra som möjligt (exempelvis när man syr ihop det) såret hålls rent och torrt samt att man undviker slitage och rörelse i området.

Vid brännsår, skrubbsår eller infekterad sår så är detta omöjligt, likaså när man försöker vända på processen och motarbeta kroppens normala läkning; detta är vad man söker uppnå vid en scarification genom att man medvetet försöker försena och irritera såret, i förhoppning av att man kan stimmulera ärrbildningar, det finns ett flertal olika metodet för att uppnå det resultatet. detta tas upp under ”skötselråd” för scarification.

När ett sår uppstår bildas omedelbart en läkningsprocess; vid ett öppet sår kan man på sårytorna se att inom ett par dagar det bildats ett rödaktigt, knottrig granulationsvävnad, dvs lager av koagulerat blod och äggviteämnen, det är nu som arbetet med en scarificaton börjar, ideen är at man ska störa bildningen av nya epitelceller (hudceller) och omvandlingen av granuleringsvävnaden till bindvävnad, lättast att se detta lager är att sänka ner området i varmt vatten, lagret av äggviteämnen ändrar då färg, lossnar till en del och blir synligt, det ser ut som en vitaktig massa som täcker ytan.
Massa som täcker ytan är seg och trådaktig, man kan lätt dra trådar utav dem utan att den går av, i normala fall så sitter den fast som berget, men när den blir fuktig så suger äggviteämnena åt sig vätska och lossnar då mycket lättare från sårytan.

När nybildningen av epitelceller störs, och bindvävnadslagret irriterars så bildas något som kallas svalkött eller ”dökött” som det även kallas. Området har luggit öppet för länge och kan inte täckas av ett nytt lager av epitelvävnad samt att kroppen måste nybilda en mängd vävnad för att fylla upp det utrymme som finns, huden som sedan kommer att täcka en sådan sårskada är oftare tunnare är normalt, just därför får man ett klarare ärr, som är mycket mörkare, ibland nästan blåsvart, än vad det annars skulle ha varit.
Hur länge ett ärr håller sig ”rött” varierar från person till person, placering och från gång till gång; så länge det pågår återbytggnad i området så kommer det att hålla sig ganska skarpt i färgen, när väl färdigbildningen av bindvävnad är över, så kommer blodkärlen som nybildats i området börja försvinna, området förvandlas då huvudsakligen till bindvävnad med låg blodcirkulation. En gradvis förtjockning av huden leder till att ärren tenderar att ljusna och bli mer likt den vanliga huden, i många fall som blir den nybildade huden mycket ljusare eller vitare än den var innan, detta beror på att den nya huden har sämre pigmentering då den inte återbildats som den skulle.

För att få det mest synliga, röda ärren som många eftersträvar, så måste man åstadkoma en sådan försvårad läkning att kroppen inte kan klara av någonsin riktigt läka området utan ärrbildning fortsätter i ett kontinueligt skede, detta leder ibland även till att ärren växer och blir upphöjda, men det är långtifrån regel än undantag, huden ser oftast spänd ut över ärret, eller uppsvullen, den kan med tiden platta ut sig och bli lägre, men ibland så kvarstår dessa tydliga ärr.
Oftast uppstår dessa ärr inte vid scarification utan snarare när djupa, infekterade sår har uppstått, som skadat stora delar av vävnadslagren, tex vid djupa brännsår, eller djupa operationssår mot kroppen, speciellt vertikala snitt mot bålen kan det ibland det uppstå denna typ av ärr, det är då muskelspänningen i kroppen som vill dra isär sårytan som försvårar läkningen avsevärt.

Går man över en gammal scarification så leder det ofta till att ärren kan mörkna avsevärt, speciellt om det rör sig om en skinn peeling, ärren kan då nästan te sig svart/lila/blåaktiga av ökningen av blodkärl och en ytterligare förtunning av hudytan, vilket gör att blodkärlen lyser igenom än kraftigare än förut.
Vid en cutting eller skin peel så kan man gå över området flera gånger i förhoppningar att det reser sig och bildar sk keloida ärr, dessa upphöjda ärr är inget att hoppas på och beror mer på individuella orsaker än av en specifik metod, vid en branding så riskerar man istället att förstöra den gamla ärrvävnaden istället, då värmestrålningen som uppstår förstör den gamla ärrvävnaden och kan göra till att ärret nästan ser ut att ha smält och tappat formen, man använder just värme när man bränner bort gammal ärrvävnad och ärrbildningar, den nya sårskadan läker då oftast bättre än den som uppstog initial, därmed kommer också det leda till en mindre ärrbildning än tidigare.
Nedan så kommer en starkt förenklad version hur det ett sår läker.

Bilden visar en ny sårskada direkt efter den har uppstått, såret sträcker sig genom överhuden, genom läderhuden och ner till underhudsfettet, omedelbart så uppstår en reaktion från kroppen, såret fylls med blod och vita blodkroppar flockas till området, därav en rodnad i omkringliggande område.

Kroppen har nu fyllt hålet med sk granulationsvävnad och en tillfälligt lager av epitelceller, det är först nu man ska börja störa såret vid en scarification, att börja tidigare leder oftast bara till ett onödigt obehag och påverkar inte i större utsträckning slutresultatet en störning i läkningsprocessen leder oftast till ett förtunning av huden och en ökad förekomst av inflyttade blodkärl i granulationsvävnaden.

Såret är nu fullständigt läkt och kommer att börja blekna, ärrvävnaden förlorar då sin färg och kommer i slutändan bli ljusare än den omkringliggande vävnaden, då den nya läkta huden saknar mycket av den gamla pigmenteringen och den underliggande vävnaden kommer tillbakabildas så att de nyskapade blodkärlen till stor del upphör att fungera och skrumpnar ihop, såret är nu läkt, även om området fortfarande har förändringar som har med ombildningen av celler från granuleringsvävnad till bindvävnad att göra, detta kan ta längre tid, men själva initiala läkningen är nu överstökad och kroppen är till stor del skyddad mot inträngande mikroorganismer och andra skadliga patogener (sjukdomsalstrande partiklar) då huden är sluten över området.