Konsten att töja ett hål

Töjning – olika sätt och förfarande

Töjning av hål är ett populärt sätt för piercingintresserade att förnya sina hål, och fortsätta med kroppsutsmyckning, utan att behöva göra nya hål i kroppen eller för att göra något som är ”udda”.

Utan tvekan så är öronsnibben det vanligaste stället för att töja, men både broskdelar, läppar, tungor, bröstvårtor och liknande töjs nuförtiden.

För att undvika bekymmer och problem när man töjer så är det först och främst de förebyggande åtgärderna som är viktiga, tid och tålamod ger bättre utdelning än om man skyndar på det hela. Efter varje töjning är det viktigt att låter kroppen vila ett tag, hur länge detta är beror lite på vart i kroppen man just töjt, brosk till exempel tar ganska lång tid att vänja sig mellan varje töjning, medan öronsnibben vänjer sig förhållandevis fort. Hur mycket man ska/kan töja varje gång är också svårt att avgöra, oftast så går mjukdelar som örats nederdel lätt att töja 2mm åt gången, medans till exempel septum och bröstvårtor oftast bara kan töjas 1mm i taget, brosk kanske tom. ännu mindre. Skyndar man i processen så kanske man kommer upp i storlekar lite snabbare, men det kan leda till ärrbildningar i hålen, vilket gör dem mera svårtöjda, man kan också drabbas av sk ”blowouts” när innerväggen av hålet pressas ut ur hålet; åtgärdas man inte omedelbart problemet så kan det uppstå permanenta deformeringar, en kant av vävnad som hänger ut på oftast baksidan av hålet, och ser ut som hålet nästan vrängt sig ut och in, vilket det faktiskt på sätt och vis också har gjort.

Några grundläggande regler och tips för att töja på ett så enkelt, snabbt och smärtfritt sätt som möjligt, med så liten chans för komplikationer som möjligt.

När man ska töja ett hål i örat eller på andra stället så kan en varm dusch, badkar eller annan varm o fuktig miljö vara en bra plats för att töja, alternativ kan man sänka ner området i varmt vatten, detta hjälper kroppsvävnaden att slappna av och bli elastisk, stimulerar blodcirkulation, vilket underlättar återhämtning och läkning, ifall småskador uppstår.

Att massera området före, under och efter man töjt är en smart ide, inte bara stimulerar det blodcirkulationen och får kroppen att slappna av, det kan även ta bort en del av obehaget av att kroppen är ”spänd” i området. Massage har en tendens att minska ärrbildningar i området som man töjer i, och är därför värt att lägga ner lite extra tid på att göra. Vissa massageoljor, som tex de som innehåller Vitamin E, eller är återfuktande, kan påskynda tiden det tar för kroppen att återhämta sig, och kan senare underlätta vidare töjning. Massage i området förebygger även att kroppen ”tunnar” ut sig på utsatta ställen, varför det fungerar på det sättet kan man inte förklara, men en anledning skulle kunna vara att föremålet tvingas mot vävnaden, och det stora trycken kan faktiskt omforma och tunna ut vävnaden, för det finns alltid området som lättare töjs ut, och dessa kan då bli sk tunna fläckar(thin spots) ett exempel är tex fingerringar som suttit på i åratal kan omforma vävnaden så att det bildas en insänkning där den normalt sitter, många kulturer praktiserar detta på till exempel armar och ben, med olika typer av metallarband eller insnörningar med band.

Att använda tyngre vikter under kortare perioder med regelbundna intervaller, har använts länge för att vänja kroppen att vara mer ”elastiskt” Metoden är enkel, men det kan ta ganska lång tid, ett annat sätt är att sätta in så mycket lösa smycken man får tag i, och man kan senare sätta i en tyngd eller liknande genom till exempel flera ringar som sitter i kroppen, och då töja med dels den ökade storleken och den ökade tyngden, metoden är mest användbar på mindre storlekar; på större hål så hål så blir det oftast bara otymplig att utföra. Att använda större tyngd under en längre period kan ge ett snabbare resultat, men har en tendens att i slutändan kosta mer än man tänkt sig; töjningen sker först och främst rakt ”neråt” och hålet kan börjas tunnas ut. Metoden leder även lätt till ärrbildning och skador på blodcirkulationen, så metoden är bäst att använda sparsamt, och hellre att man tar med tid på sig.

Ledstickor/töjstickor är ett av de bästa sätten att nå större tjocklekar, största nackdelen är att de brukar sluta tillverkas runt 13-15mm. En ledsticka är gradvis tjockare föremål, oftast rakt även om böjda varianter finns på marknaden, den önskade tjockleken man vill uppnå finns i änden av töjstickan. Det finns två sätt att använda dem, endera så använder man en som är marginellt tjockare än den tidigare tjockleken, och med rikligt med glidmedel börja töja, allteftersom kroppen vänjer sig så kan man flytta töjsticka en liten bit framåt, tills man når änden, då placerar man det smycke som man ska ha i änden och för sedan in det helt och hållet.

När man töjer så bör man inte skynda fast det går fort och enkelt, det är lätt att det går för fort när man gör det, speciellt om man använder ledstickor av pleximaterial, är man för ivrig så riskerar man att skada hålen istället, och drabbas av sk ”blowouts” vilket är när hålets insida, hudtunneln trycks ut på baksidan/framsida, om man inte åtgärdar det hela så riskerar man att det blir permanent istället, och se ganska osmakligt ut.

Man kan även använda töjstickor som ska sitte i under flera dagar eller i flera veckor, man flyttar långsamt fram dem genom örats tills man når den bakre änden på dem. Ett sådant smycke bör vara lätt, eftersom det bärs hela tiden och ha en utforming som är skonsam mot kroppen, töjstickor av horn, ben, titan eller plexi kan vara bra att använda. Speciellt naturmaterial har lite mera ”textur” till sig, och kroppen vill gärna suga sig fast lite mera mot materialet, vilket kan vara en nackdel när man ska töja allt på en gång. Samtidigt så kan man dra fördel utav detta, då det gör att man inte så lätt kan töja för snabbt, håller sig på plats samt oftast är väldigt lätta. Tack vare den stora förändringen i huden pga ac trycket/spänningen i hudytan så kan det efteråt lätt bli torrt och ”fjälla” av sig att smörja den med en återfuktande hudsalva, gärna då med vitamin E kan delvis för Att förebygga fenomenet men även hjälpa kroppen att snabbare återhämta sig, man bör helst använda vattenbaserad salvor, och undvika sådana som innehåller exempelvis vaselin, då de kan täppa igen hudporerna, försvåra att kroppen ”andas” och underlätta för infektioner.

Många använder Helosan, vilket tycks fungera bra för de flesta, andra använder vattenbaserade glidmedel som innehåller Vitamin E, Saliv har använts också, har man otur dock så kan man överföra bakterier från munhålan till piercingen, så man bör undvika att använda detta som glidmedel vid oläkta piercings eller piercings som krånglar. Andra har använt olika typer av vegetabiliska oljor, som tex olivolja eller majsolja.

Töjstickor används ibland i samband med piercing eller skalpellering, den kan vara ett effektivt sätt att se till att en piercing håller sig på plats, minimera blödningar eller försöka göra den i ett område som det inte finns så mycket vävnad till att börja med. Nackdelen med metoden är den kan påverka blodcirkulationen i ett område, vilket kan vara negativt om det redan har en dålig blodgenomströmning, åstadkomma ärrbildningar och förhårdnader i området och i värsta fall göra läkningen svår.

Att långsamt öka storleken i ett hål med hjälp av smycken, pluggar och så vidare är oftast det enda vettiga sättet när man kommit upp i storlekar, att använda led/töjstickor är oftast obekvämt, klumpigt och opraktiskt. Man endera tvingar in pluggen i hålet och låter kroppen vänja sig med den nya storleken, eller så har man i smyckena så länge att kroppen blir tillräckligt elastiskt och tillåter att man lätt kan sätta in en nytt smycke, man väntar sedan igen till kroppen blivit tillräckligt ”lös” för en uppgradering, ett bra sätt att kontrollera om det är dags att byta är att man drar i smycket, märker man att huden ”glappar” så är det dags att töja. Ett knep som många tillämpar, för att se till att man får en fin, jämn kant som inte är missfärgad, är att töja upp hålet till en större storlek än det man egentligen vill ha, och sedan byter ner sig, detta gör att huden och kroppen kan slappna av, och man får ett bättre utseende på slutresultatet. Oftast gör det även att det tillåter mer elasticitet för att enkelt kunna plocka i/ur smycken som till exempel har en kraftig sadling, stålöljetter med dubbla kanter är ett bra exempel, utan att man riskerar att kroppen tar skada utav det.

Ett bra billigt alternativ för dem som inte vill/kan köpa nya smycken hela tiden, är att tejpa pluggarna man använder. När man dock tillgriper det sättet så bör man vara försiktig, helst ska man använda någon form av kirurgisk tejp, det finns bra platsvarianter som går att använda, hellre än att använda gummi/latex tejper, även klistret på tejpen kan nämligen skapa allergiska reaktioner, speciellt latexallergi har blivit vanligare, dels från O-ringar men även från tejp som man lindat en plugg med. Så man bör undvika dessa material om man kan Något som många använder som alternativ är den sk gängtjepen, vilket man borde kunna återfinna i olika färger på välsorterade metallaffärer och liknande, gängtejp saknar nämligen klister, vilket som sagt är något som många kan reagera med kontaktdermatit(allergi) på.

Att sova utan pluggar i öronen ger kroppen möjlighet att ostört återhämta sig, och kan även förebygga en del problem som man annars kan ha. Detta är vanlig speciellt då man töjt upp dem till större tjocklekar som 20mm+. smyckena kan nämligen dels vrida sig och sätta tryck i vävnaden eller åstadkomma slitage, delvis kan de rent utsagt vara obehagliga då de pressar in i halsen som hårda föremål, en del andra använder speciella sovsmycken, som är väldigt platta jämnfört med de smycken man normalt har till vardags. Det kan dock vara svårt(och inte önskat) att göra det just när man har töjt, utan börjar först med det när kroppen vant sig lite, och inte riskerar att dra ihop sig så fort, många områden kan inte lämnas tomma över natten; chansen finns att dra ihop sig så mycket att få in smycket skulle vara obehagligt och riskera att det leder till skador på piercinghålet ifall man är oförsiktig eller klumpig.

Man kan även försöka rikta en töjning, detta kan vara av vikt ifall man märker att man börjat få tendenser att vävnadskanterna kring piercing börjar bli tunna, men ena sidan fortfarande har gott om utrymme(vanligtvis uppåt, då många töjd med tunga smycken) man kan då placera dels småstickor eller liknande längs den kanten där den huvud-sakliga töjningen är önskvärd, man kan även tejpa i lager, på bara den sidan som man vill ha av töjningen; hela hålet kommer att töja sig, men merparten kommer då ske vid det området man tillfört töjmaterialet. hålet kommer troligtvis bli assymetrisk, men kan spara in en hel del långsiktigt obehag, tex vid brosktöjningar så kan detta vara ett sätt för att försöka komma förbi kroppens begränsningar, eller försöka att kompensera ett felaktigt placerat hål.