Risker vid piercings?

Man kan säga att det finns huvudsakligen tre risker med en piercing, och korrekt förfarande minimerar chanserna för alla tre. De tre huvudgrupperna är:

Infektioner

En infektion kan uppstå när man kommer i kontakt med skadliga bakterier, virus eller mikroorganismer, de flesta infektioner kommer från något av följande:

  1. Man vidrör piercingen med orena händer; oavsett om man ”bara” tar i smycket eller pillar i sårkanterna så kan det leda till bakterier får tillträde till kroppen, man räknar med att detta kanske står för över 50% av alla infektioner i piercings.
  2. Oral kontakt med piercingen; munhålan innehåller en mängd bakterier, varav ett flertal kan åstadkomma infektioner, streptoccocer kan tex åsamka obehagliga och svårläkta infektioner.
  3. Kontakt med andra kroppsvätskor; blod, sårvätska och könsvätska kan lätt överföra obehagliga infektioner.
  4. Bristande personlig hygien kan leda till problem, delvis kan man få bekymmer av kroppens egna bakterier, delvis hjälper det andra bakterier att lättare åstadkomma infektioner.
  5. Bad i pool, allmäna solarium eller i vatten som ser eller luktar konstigt kan åstadkomma problem, allmäna bassänger innehåller delvis klor som irriterar piercingen, men kan även innehålla bakterier som är vilande genom sk ”sporbildning”, i väntan av en gynnsam miljö, som en oläkt piercing. Allmäna solarium används av många människor, vilket gör att det kan finnas mycket bakterier i omlopp, vilket ökar infektionschanserna.

De första tecknen på att en infektion har uppstått brukar vara att man får en allvarlig rodnad, svullnad eller hårdhet i området, smärta och ömhet, speciellt om det ”spränger” eller ”bultar” i området, om området känns spänt och oelastiskt kan det vara tecken på en kraftig, underliggande infektion, speciellt om man upplever obehag om man pressar på den. Infekterade piercings brukar ha ett utflöde av en tjock gul/grönfärgad massa, som kan även vara blodblandad pga av bakterie angrepp i sårväggarna.

Om man tror sig ha en infektion, bör man snarat söka sig till en läkare eller piercare, desto snabbare man åtgärdar problemet, desto mindre chans för allvarliga problem, samt att det minskar tiden som det tar för kroppen att återhämta sig från infektionen och förhoppningsvis påverka läkningstiden minimalt.

Man ska INTE ta ur smycket, piercings är inte öppna sår; utan ett sk sticksår, så länge smycket sitter i såret så fungerar det som ett dränage, och gör att var, blod och sårvätska avlägsnas genom hålen, samt tillåter att piercingen ”andas”. Smycket i sig själv åstadkommer inte infektionen, bakterier och virus gör det. De flesta smycken är tillverkade av ett dött, ickeorganiskt material, som Titan och kan därmed inte på egen hand infektera en piercing. Man kan få allergi utav ett smycke ja, men inte infektioner, i alla fall inte om det var rent från början.

Att gå med en obehandlad infektion i kroppen är inte tillrådigt, dels kan mer elakartads infektioner få fäste, tack vare att kroppens immunförsvar och förmåga att bekämpa infektioner i området kan bli påverkat negativt, dels kan infektioner bli mer eller mindre kroniska och kan komma och gå i åratal innan de försvinner, och brukar då lämna fula, missfärgade ärr efter sig.

Allergier

Är något som de flesta som piercar sig är oroade över, om inte annats så borde man ha det. En del personer har redan utvecklat en nickelallergi i tidig ålder och är därför rädda för att göra fler hål, då man kanske kan förvärra sin allergi. Det finns två allergier som man kan prata om som risker vid piercings; Nickelallergi och latex/gummi allergi, utav dem två så är nickelallergin dem vanligaste.

Nickel är vanligt förekommande i mer eller mindre i silver, rödguld, vitguld, sk ”vitmetall” och faktiskt i en del piercingmaterial, bland annat i det så kallade ”kirurgiska” stålet. Vad som gör nicklet farligt är dock inte mängden i materialet utan hur lätt det löses ut från metallen. Ett föremål som innehåller mycket nickel, men nicklet är hårt bundet till legeringen och därmed inte avger en mängd som allergiker kan reagera på är därmed säkert för dem att använda, mellan ett föremål som innehåller lite nickel, men det är lättlösligt, är ett problem för allergiker. Silver och röd/vitguld är ädla metaller som har nickel i sig och just ädla metaller som är legerade med oädla metaller reagerar mycket starkt på varandra, och kan därför vara olämpliga att ha i läkande piercings, då blod och sårvätska får metallerna att reagera på varandra i legeringen. Denna reaktion är lätt synlig på tex silver som svartnar utav oxideringen, och guld, som kan i extrema fall ärga och grönfärgas (innehåller koppar/nickel) denna oxideringen kan även tas upp av läkande vävnad och missfärga hålen.

Silver är den metall som flest är känsliga mot, därefter vitguld och sist rödguld, rödguldsallergi är ovanlig, men man räknar med att kanske så mycket som 3-4% av alla de som är känsliga mot nickel är känsliga även mot denna metall.

Latex/gummi allergi har dykt upp på senare år, först och främst i samband med de svarta sk O-ringarna som används för att fästa visa smycken, som stora tunnlar i öronen och liknande, det finns dock alternativ och man kan istället använda O-ringar som tillverkas utav silikon, och därmed är säkert för latexallergiker, ett annat alternativ är annars att använda smycken som är ”sadlade” som kan hålla sig på plats utan O-ringar.

Tecken på en allergisk reaktion brukar dyka upp med först lindriga symtom och sedan öka så länge man är i kontakt med det man är överkänslig mot, symtomen brukar yttra sig som klåda, irritation, sveda, ömhet, huden kan få utslag och börja flagna, det är heller inte alltid obehagligt eller uppenbart att allergin kommer från området, utan man kan få känningar på andra ställen, oftast är dock allergin lokal, dvs i det området smycket sitter i, i värsta fall kan området svullna kraftig och ur hålet kommer en genomskinlig vätska ut, som bildar som skorpor kring hålkanterna. Lymfkörtlarna kan svälla upp och börja ömma i samband med detta och obehagen kan öka kraftigt, speciellt huden kan se oroväckande ut, om man får en sådan kraftig allergisk reaktion bör man uppsöka en läkare.

Att byta smycke är ett måste för att bli av med en allergisk reaktion, eller avlägsna piercingen helt och hållet.

Ärrbildning

När man piercar sig så uppstår ärrbildning i området, det är bland annat ”tunneln” genom kroppen som bildas utav ärrvävnad, vissa områden har en större chans för kraftigare ärrbildningar; områden med dålig blodcirkulation, brosk, områden som utsätts för mycket slitage samt samtliga ytliga piercings.

För att undvika onödig och missprydande ärrvävnad så är det först och främst sk mekaniskt slitage som man kan undvika, alltså när man fastnar, rycker, sliter och drar i en piercing endera av olyckshändelser eller med mening. Några piercings som är känsliga för sådant är till exempel navlar och ögonbryn, vilka är kända för att lätt bli irriterade av konstant nötning, men även piercings som tunga och läpp kan bli irriterade om man sitter och leker mycket med dem i början. Överkanten av örat, genom brosket, kan även den få lätt med ärrvävnad, då man gärna fastnar, rycker och drar i den med kläder, hår och liknande, men även när man sover, då man placerar en hel del tyngd just på detta område.

Ärrbildning i sig själv är inte farligt, men kan vara missprydande, speciellt om de är väldigt mörka eller förhårdnader, med tiden bleknar ärrvävnad men en del kan kvarstå under lång tid, så det bästa är helt enkelt att förebygga problemen, så att bekymren inte uppstår till att börja med.

I samband med ärrvävnad så kan det vara på sin plats att ta upp en fråga som många har i sina huvuden; om man tröttnar, hur mycket försvinner piercingen? Blir ärren stora? Hur mycket kan man töja och det går tillbaka?

Fina läkta hål är det bästa, de drar ihop sig bäst, innehåller minst med ärrvävnad och brukar bli väldigt diskreta, i de flesta fall nästintill osynliga, töjda hål på upp till 10mm kan lätt dra ihop sig till väldigt små hål om man varit försiktig när man töjt, men det beror även lite på vart man har töjningen, brosk drar oftast inte ihop sig lika bra, men öronsnibbarna drar hyfsat fort ihop sig. Hål i läppen läker snabbt igen, men lämnar oftast en liten vit ”fläck” där den varit på huden, hål i tungan försvinner oftast spårlöst, om man inte vet vad man ska leta efter så hittar man dem inte.

En bra tumregel är att desto mindre en piercing krånglat, desto mindre ärrvävnad får man och desto finnare är blir det ifall man tröttnar och plockar ut piercingen.