Scarificationhistorik

Scarification är nog ett av de det utsmyckningsätt som är följt mänskligheten längst, Scarification har använts för att identifiera sig, alltifrån visa sin tillhörighet till en grupp, till jägarens stolta ärr efter farliga djur till de älsta familjemedlemmarnas ålderstecken.

Ärr är lite av historieberättare och de ärr som man samlat på sig genom åren är lite av en vägkarta över ens liv, vad man genomlidit och hur uthärdlig man har blivit; ju fler ärr, skador och defekter en människa fått genom åren, desto intensivare liv har de oftast levt.
Ärr som man har är oftast tecken på fysiska hinder eller utmaningar som man lyckats övervinna eller överlevt och folk med intressanta ärr har oftast levt intressanta liv, Ibland så kanske man dock överlevt en känslomässig kris, kommit tillfreds med sig själv eller förlorat sin själsfrände, djupgående förändringar som man vill markera på kroppen, men en piercing eller tatuering tycks inte riktig vara det man är ute efter; en vacker bild på huden eller ett nytt smycke någonstans är inte riktigt vad man vill ha på sin hud, man vill ha något udda, något som kommer från kroppen själv, utan att det tillförs något; Scarification kan då vara det man letar efter.

Att se ärr som utsmyckningar och något som kan vara vackert kräver en del mental justering för oss uppväxta i västvärlden, man försöker nämligen i det längsta undvika ärr, rynkor och skavanker på kroppen, livet är en konstant kamp för att hålla huden slät och jämn, för att då kan man på något vis hålla sig evigt ”ung”.
Hysterin har tagits sig sina mest extrema utlopp inom plastikkirurgin, där man kan se människor som är över 50 års åldern och desperat lägger ut stora summor pengar för att försöka släta ut sina rynkor och på sådant sätt försöka föryngra sig själva, eller iallafall ge sken av att de är fortfarande unga.

I många kulturer så respekterar man de äldre, erfarna individerna i ett samhälle, för deras kunskap, visdom och livserfarenhet och deras tecken på ålderdom, ärr och rynkor bärs inte som ett stigmata som försöks täckas över, utan snarare som ett värdighetstecken.
Scarification drar också folk som är ute efter det lite ”udda” det lite ”extrema” eller bara helt enkelt tröttnat på de utsmyckningssätt som finns tillgängliga och vill ha ett nytt medium bortsett från tatueringar eller piercings.

Huvudsakligen så har två metoder praktiserats genom tiderna, och båda finns representerade på många olika platser runtomkring på jorden, endera sk ”Cuttings” eller sk ”Brandings” båda metoderna har använts i olika syften, men vi börjar med den förstnämda.

CUTTING är en gammal, beprövad metod där man endera, skär, skrapar eller på annat sätt tillför ett mönster eller märke på huden genom att man skadar den med ett vasst föremål. Cuttings har praktiserats på stora delar av jorden men är idag en utdöende sedvänja, tillskildnad från tatueringar som i många områden fått ett nystartat intresse för lokala traditioner, så har inte cuttings upplevt en liknande uppgång. Missionsverksamhet och urbanisering som sker i dessa områden där cuttings tidigare florerat i; Afrika har effektivt stoppat traditionerna, flera folk som tidigare praktiserat scarification har upphört med sedvänjorna, likaså i australien där det vanligare och vanligare aborginer väljer att inte genomgå det rituella ärrandet som man tidigare utförde.
En del afrikanska länder har tom gått så långt att man infört lagar som förbjuder scarification, som stämplas så bakåtsträvande och stå ivägen för en modernt samhälle.

Varför just afrika/australien är de kontinenter som dominerar med scarification/cuttings är till en stor del att mörk hud oftast inte lämpar sig så väl för tatueringar, och man istället tillämpar metoden att göra snitt i huden och på så sätt få ärr att framträda; mörk hud får nämligen mycket framträdande ärr, oftast upphöjda, keloida ärr som är starkt synliga, först och främst på grund av den mängd av melanin som åtefinns i folk med mörka hudytor, personer med ljust hudpigment får inte den effekten, vilket troligen en anledning varför områden med personer med ljus hy har mer dominans av tatueringar än av scarification.

Men även i europa så finns det spår av scarificationtraditioner, Hunnerna var kända för att skära upp kinderna på sina pojkar, för att vänja dem med smärta och få dem att se mera skrämmande ut för sina fiender, Skyterfolket skar bitar ur sina öron, och hack i sina bröst i samband med begravningar av framstående personer.

BRANDING har praktiserat länge och dess historia har varit allt annat än ärorik genom åren, den innebär att man med ett upphettat föremål, vanligen av metall, anlägger ett märke på huden, som senare resultetar i ett kraftigt ärr. Brandings har använts för att för resten av livet markera förrädare, kättare, tjuvar, prostituerade, slavar och andra personer av låg social status i västvärlden.
Sällan utförd frivilligt, denna metod har påtvingats otal människor för att försäkra sig om att de är märkta för livet med de brott de gjort, eller sin sociala status, detta är en sedvänja som fortsatt lång in på 1800-talet, i USA brännmärkte man slavar fram tills 1865.
Samma förfarande, men med helt andra motivationer började åter synas i USA i början av 1920-talet, sk ”Fraternitys” (eng:brödraskap) började använda brandings för att visa sin tillhörighet till sin organisation, speciellt de grupper som fanns i södra USA och hade en majoritet av färgade individer är framträdande när det gäller denna tradition, förfarandet fortsätter än i dag, en del studentföreningar på amerikanska college använder brandings och kända personer som Michael Jordan och Emmit Smith med flera har de grekiska bokstäverna för sina Fraternitys inbrända för på kroppen.

På senare tid har intresset för en frivillig branding ökat, i samband eller ersättning för tatueringar, sorgligen nog så finns det ett flertal länder som har lagar som förbjuder sådana utföranden; bla Holland och storbrittanien, det är gamla koloniallagar som fortfarande är i kraft och det gör att alla som arbetar med något liknande måste arbeta ”underground”, risken att man kan drabbas av obehag från myndigheterna är stor om man är oförsiktig.

Utav de två metoderna så anses branding ge det krafitgaste resultatet, men även det svåraste att kontrollera, man får offra detaljrikedom i utbyte mot att man får en rejält ärresultat istället, det är definitivt inte något som man ska försöka sig på själv, det är viktigt att veta om rätt temperatur och rätt tidsmängd att applicera den mot huden, En man bör låta en van yrkesutövaren göra det istället, problemet är att hitta någon som kan göra det, man måste ibland åka land och rike runt för att hitta någon som är kompetent nog, har tillräckligt med kunskap för att kunna göra en branding som förhoppningsvis ger bra resultat; utav de två metoderna så är det brandings som har störst risker; brännskador kan vara svårläkta, infektionskänsliga och kan få huden att skrumpna eller vrida sig utav värmeutvecklingen, likaså skadar värmeutvecklingen omkringliggande vävnad, så det är definitivt något man inte ska göra utan att läsa på sin hemläxa ordentligt.

Om man är ute efter tydligare ärr, men mera kontroll är en sk ”skin peeling” eller ”skinremoval” där man avlägsnar en remsa med hud genom flera snitt, metoden lämnar en större såryta, vilket minskar chansen för att såret läker samman snabbt, och kroppen måste skapa mer täckvävnad, vilket lämnar tydligare ärr än ett sår där sårkanterna läggs kant mot kant.
Metoden medger oftast en mycket bättre kontroll över resultatet och man kan oftas använda mycket mera detaljer än en branding skulle tillåta. Skin removal är dock något som tar tid att utföra, jämnför man en branding med en skin removal så kan själva brandingen vara att vara att föredra, då obehaget sker under en kort period.