Scarificationmotiv?

När man ska välja ett motiv vid scarification så är det absolut vanligast att man kommer med sin egen design, det är sällan som personen som utför scarificationen har några designer att erbjuda, Scarification tycks vara en mer personlig sak än tatueringar, där studion brukar ha väggarna täckta av motiv att välja mellan. något som sällan, om nästan aldrig, tas upp är hur man kan lägga upp ett motiv och vilka detaljer som ska vara med på det.

Hur nära man kan lägga detaljer och vad som är möjligt måste skapas i samförstånd med den som ska utföra scarificationen; en del detaljer kan inte göra för nära varandra, man riskerar då att motivet blir grötigt och de försvinner in i varandra, andra utformningar kan vara svåra att göra, cirklar, spiraler och liknande kan vara svåra att skära, då de gärna vill bli lite hackiga istället om man inte är försiktig.

Då Scarification i västvärlden är ett relativt nytt begrepp, det dök upp runt mitten på 90-talet av ett fåtal pionjärer som testade på det, och fick inte sitt riktiga genombrott förrän början på 2000-talet, så det är ett relativt nytt begrepp för det flesta, och ibland kan det vara svårt att veta hur man kan bygga upp ett motiv, det finns faktiskt mer än ett sätt att bygga upp en snyggt motiv, och mer att tillgå än vad man kan tro, för att skapa scarificationen, man kan nämligen bygga upp motivet på olika sätt.

När man väl ska skaffa sig sin scarfication så ska man inte tveka om att blanda metoder om man vill det, slutresultatet kan bli mycket vackrare och unika än vad man tidigare har sett, det finns ingen anledning att bara hålla sig till en typ av scarificationmetod; nuförtiden så blandas oftast båder långa linjer med skinpeel när man skapar ett motiv på kroppen. och det är bara början på det hela, man skulle kunna göra mängder av vackra motiv, speciellt om man satsade mera på större, sammanhängande motiv. Den trenden har börjats märkas mycket inom tatueringsbranchen, allt fler gör hela armarna eller ryggtavlor i ett motiv, man har börjat gått ifrån de mindre motiven och börjar mer och mer satsa på de stora sakerna istället, det kan bara vara en tidsfråga innan en liknande trend, med att man gör scarifications som sitter samman över större ytor börjar dyka upp.
Det logiska steget vore också då att man började bli mer och mer intresserad över att skapa annorlunda scarifications istället för det vanliga snitten, och det har jag försökt belyst lite med materialet i artikel.

Lite kortfattat så finns det 4 huvudsakliga sätt som man kan bygga upp ett motiv med, så vi börjar med det vanligaste sättet först

1. Långa snitt som bygger upp motivet, oftast med en enda linje som bildar en bild eller symbol, detta sätt att utföra ett motiv på härstammar från tatueringsteknik i västerlandet, få folkslag som aktivt praktiserar scarification använder denna sätt att göra sina scarifications på, när man försökte återskapa scarification-traditioner i europa och USA så utgick man från något man hade tidigare hade vana av, nämligen tatueringar och hur de utförs, nästan alla tatueringar byggs upp med konturer, likaså scarifications görs på detta sätt.
Att bygga upp en scarification med en enda linje är snyggt och effektfullt i sig själv, kombinerat med en skin peel så har man möjligheter att att göra relativt avancerade scarifications

2. Flertal kort snitt som bygger ett mönster med sin helhet, detta sätt att göra en scarification var en vanlig metod tidigare vid scarification, men har ännu inte fått en comeback bland scarificationutövare; en bidragande orsak kan vara att mycket av scarifications utförs på personer med relativt ljus hud, tekniken lämpar sig bättre på personer med mörk hud, som lättare får tydligare små ärr.
Både geometriska former och abstrakta avbildningar kan användas som motiv när man väljer att göra en scarification som byggs upp av ett flertal mindre snitt, ansiksscarification är mycket mera vanliga att man håller sig till ganska korta ”snitt” dels för obehagets skull och dels för problemen att få långa, jämna ärr på en sådan yta. fantasin sätter faktiskt bara begränsningarna på hur avancerade saker man kan/inte kan göra med metoden, olika längder på de individuella strecken och deras placeringar tillåter en att skapa motiv som man inte tidigare sett eller tänkt på.
Korta snitt kan tillåta att man lättare kan uthärda, och även lättare kan bygga på ett motiv, ifall man önskar att öka storleken på ett motiv, nackdelen är att det kan vara svårt att få motiv så detaljrika som det är möjligt när man använder bara en konturlinje.

3. Scarifications som bildar ett mönster eller linjer av små prickar, runda eller lätt ovala i sin utformning; dessa är påfallande ofta upphöjda sk keloida ärr.
Metoden har praktiserats och praktiseras fortfarande utav ett flertal afrikanska folkslag, metoden som använts är relativt enkel i sitt utförande; man krokar fast en liten bit hud med hjälp av en metallkrok, lyfter upp huden och skär sedan loss hudfliken under kroken.
Resultate, om det utförts korrekt, blir en serie vackra, runda cirklar som man kan känna med fingrarna.
Metoden tenderar att blöda en hel del, då man generellt sett utför ett flertal sådana ”prickar” på en och samma gång, för att sedan försäkra sig om att de blev rikligt keloida så gnuggade man aska eller träkol in i såret, detta hjälpte att minska blödningar något.
På människor med mörkare hud så reser sig oftast ärren lättare, och denna typ av scarifications kan då kännas med bara fingrarna som en serie upphöjningar på huden, vilket ger både ett visuellt intryck och en fysisk känsla vid beröring, för personen ifråga så kan det innebära en ökad känsel när man berör de upphöjda ärret.
Man har knappast sett någon ny trend att använda denna metod, då den inte lämpar sig så väl för personer med ljus hud utan snarare med mörkare hudpigment, som människor från den afrikanska kontinenten, ärren blir helt enkelt inte så tydliga som man kanske hoppats på, då de sällan blir specielt keloida på ljushyade människor.

4. Skin Peel, en nästan helt modern form av tillvägagångsätt, för att få stora, tydliga ärr på ljushyade människor så avlägsnar man helt enkelt en bit hud genom att försiktigt nästan flå av den, många gånger så kombinerar man en skin peel med att man skär en dubbel konturlinje(metod 1) och sedan tar bort den mellanliggand huden, så man nästan skär ner ett ”V” i huden, detta stimulerar ärrbildning och hindrar effektivt såret från att sluta sig för snabbt.
Vanligen tar man bort lite större ytor, mellan 5-20mm stora fält, vilket kommer efterlämna klara, tydliga ärrfält, man kan med fördel använda detta sätt för att kunna skapa ”färgade” fält i en scarification, då den kan göra ska djup och dimmension åt en scarification, eller göra den mycket tydligare på större avstånd. Att avlägsna huden är dock en obehaglig process, långtifrån alla scarification-utövare gör det heller utav olika skäl. det kan vara svårt, om inte omöjligt att skära en större yta helt jämnt, och man måste oftast ”retoucha” en skin peel för att få ett någorlunda jämnt resultat. riskmässigt så är en skin peel mycket mera känslig för infektioner och andra störningar, de kan ta lång tid att läka, specielt om de är stora, fördelen är dock att de inte läker ihop för snabbt och eftersom huden är avlägsnad i ett större parti, kommer de att med största säkerhet efterlämna ett tydligt ärr.

Oftast så skapas motiv nuförtiden med bara en metod som tillvägagångsätt, speciellt bland etniska grupper eller folkslag där man fortfarande använder scarification för att visa sin sociala ställning, grupptillhörighet, yrke eller liknande så dominera en och samma metod.
Dock så finns det också undantag, ett flertal folkslag gör undantag från denna regeln, ett av de mest utvecklade scarificationmässigt är det sk Tiv-folket från Benue-dalen i Kenya, Tivfolket generellt gör både ansiktsdekorationer med en uppsjö olika tekniker för att uppnå olika resultat och dels scarification på resten av kroppen, både med geometriska mönster och stilserade bilder föreställande djur.

Den estetiska sinnet för skönhet, iallafall med scarification, inkluderar dock ett mått av smärta och obehag, Tivfolket anser att om det inte vore smärtsamt så skulle det heller inte vara riktigt värt att göra, att kunna uthärda obehaget gör det hela mer prestigafylt, för att verkligen kunna utstråla skönhet, för sig själv och för andra, så måste proceduren inkludera utgifter och svårigheter, Scarification som är en av de vackraste formerna av utsmyckning bland Tiv måste då betalas med lidande, Lidandet i sig själv är ett bevis att utsmyckningen osjälvisk handling, utförd för att skänka skönhet och njutning till andra och sig själv. Obehaget är den måttstock som Tiv anser scarification mäts efter, sekundärt så är det den goda smaken som får ärret att passa ansiktet och lyfta fram indvidualismen hos den individ som utfört den.