Eddie

edlogga

Vem är Andreas “Eddie” Liljeklinga?

Jag är en glad värmlänning, född i Forshaga 1975, på gymnasiet studerade jag en treårig utbildning vid vårdgymnasiets. I början av 1990-talet tilltog mitt intresse för kroppsmodifiering i alla dess olika former och som så många andra på den tiden så gjorde jag mina hål själv. Det fanns bara ett fåtal studios i hela landet som höll på med vad vi i dagsläget skulle kunna kalla professionell piercing. Det funkade bra för mig med mina läkningar så mina mindre skickliga vänner frågade mig snart om jag inte kunde göra hål på dem med och snart så hade jag vänners vänner på besök. Tack vare mina kontakter på Karlstad centralsjukhus så var rengöring/sterilisering aldrig ett problem och jag hade fri tillgång till medicinsk utrustning. Samtidigt som jag även var en nära vän till den svenska piercingpionjären Buddha och tillsammans experimenterade vi med piercingteknik. Som fortfarande under det tidiga nittiotalet var en relativ primitiv historia, mycket av den kunskap vi har i dagsläget saknades och ett av de få sätten att lära sig var helt enkelt praktiskt erfarenhet över vad som funkade och inte funkade, trial and error.

1995, när det lokalt öppnade en piercing- och tatueringsstudio lokalt, började var det där jag påbörjade mitt professionella utövande. Under ett års tid praktiserade jag vid sidan av dess tatuerare och piercare innan jag skulle överta piercingsverksamheten och blev egenföretagare. Sommaren 1996 vidareutbildade jag mig i piercingteknik i London under P.A.U.K medlemmen Adrian Fordey.

ed01

Jag har sedan dess jobbat heltid med kroppsutsmyckning i form av piercing och scarification. Även om jag inte aktivt har tatuerat så har jag en ganska stor vana av tatueringar efter åtta års arbete i en tatueringsstudio. Under tiden som piercare har jag utvecklat en del nya metoder och konstruerat nya typer av instrument för att lättare kunna utföra piercings på ett så effektivt och enkelt sätt som möjligt och försöker hela tiden hålla mig ödmjuk inför kundernas behov, önskemål och egna idéer. Hela tiden arbetar jag med att hålla mig och mina kunskaper uppdatera med nya kunskap och försöker alltid ha ett analytiskt och kritiskt tänkande med nya former av kroppsmodifiering som dyker upp. Under årets lopp har jag ansamlat en stor samling av piercingsrelaterat material i form av böcker, tidskrifter och dokumentärer, allt för att försöka utöka mitt kunnande och erfarenhet om kroppskonst.

För egen del har jag alltid försökt vara en innovatör när det gäller kroppsutsmyckning och testar nya saker så länge de är sunda och går att utföra på ett säkert sätt. Oftast använder jag mig själv som försökskanin, när det gäller mina egna idéer. Ett exempel på detta är att jag töjde mina öron med skalpell 96- till följd av att jag förfrös det ena örat under en kall och blåsig januarinatt. Medan det dröjde tills in på 2000-talet när folk började försöka ge sig in på liknande saker i någon större skala. Likaså utförde jag några av de första dermal anchors som sattes i Sverige, 2006, bara ett par månader efter det att de lanserades. En kvinnlig kund frågade snällt om jag kunde tänkas försöka lägga ner ett par på henne och det gjorde, de första dermal anchor-implantaten var jag inte riktigt nöjd med så jag la intresset på is fram tills hösten 2007 då nya modeller hade tagits fram. Kunskapen som fanns om dermal anchor var och är, fortfarande extremt bristfällig. För att försöka brygga över denna kunskapslucka, utförde jag kontrollgrupper av fem stycken åt gången på mig själv, testade hur de läkte och gjorde om dem med fem likadana för att sedan jämföra läkningsresultaten. Totalt har det blivit ett 40-tal dermal anchors som utfördes och sedan utvärderade, för att se vilken metod och vilken utformning på smycket som fungerade bäst.

Liknande fenomen har jag med en del idéer om att återskapa gamla traditioner fast med nya metoder; då är det först utseendet med afrikanska ”prick” scarification som fastnade som ett intresse. Den enkla formen som kan bilda väldigt dekorativa mönster mot huden och hur det är möjligt att med små medel kunna skapa stora och komplexa mönster. Scarification är något av en undanträngd genre inom kroppsmodifiering och få går helhjärtat in för att lära sig om det. I ett av mina experiment inom scarification, lade jag en serie scarifications mönster längst ena underbenet, dels för att testa en metod där mönstret görs med ett biopsi verktyg, vilket ser ut som en liten rund kniv som vanligen används för att ta vävnadsprover. En annan avsikt med experimentet var även ett försök för att försöka arbeta fram en metod med bra resultat och utan en hel del av obehaget som en scarification vanligen innebär. Resultaten var nästan helt lyckat och det går att läsa mer om det under scarification delen på hemsidan.

ed02

Det senaste projektet som påbörjats, är traditionell tatueringskonst utan maskiner. Detta är ett område som har kittlat min fantasi i över tio år, att använder handkraft för att pricka huden med mönstret som önskas appliceras. Den stil av tatueringsteknik som jag använder kallas för tebori i Japan, vilket inte är detsamma som att knacka in motiven, ta-tau från polynesiska övärlden vilket oftast är det folk kopplar ihop med fenomenet när de först hör talas om det. Istället hålls verktyget och sticker med en hand, metoden tillåter att man arbeta med större precision och att det är möjligt att sträcka huden på egen hand. Vid ta-tau behövs oftast en eller flera medhjälpare som kan sträcka huden då tatueraren är fullt upptagen med att hantera verktygen som ska applicera tatueringen.

Vanligen så arbetar jag med svarta tatueringar och med s.k. dotworks där man låter små prickar fungera som ifyllnad och skuggningar. Detta genom att varierar storlek och täthet mellan prickarna kan det skapas en hel uppsjö av effekter. Dotworks är en form av tatuering som har blivit populärare på senare tid, några av dem som var tidiga pionjärer med det i Norden är den kanadensiske tatueraren Colin Dale. Metoden tillåter en tatuerare att använda skuggor och ge djup åt tatueringar men fortfarande ha kvar den “primitiva” känslan hos en tribal. Visuellt är de förvånansvärt djupa och vackra, men kräver engagemang för att få riktig bra och förmågan att hålla mönster i huvudet under tiden man arbetar. Få tatuerare arbetar med den typen av motiv, medan metoden är brukbar för i princip vilket motiv som helst. Men en underskattad motivgrupp är traditionella mönster som man fyller upp med dotworks och kan då ge dem ett helt annat djup än vad som tidigare varit möjligt.